Populärmusiken under 1900-talet har inneburit ett intressant ämne för historiker att följa. I akademikervärlden är exempelvis en vanligt förekommande debatt den om huruvida musikindustrin (exempelvis skivbolag) generellt sätt bör kallas för "skurkar". Det sägs ofta att de som har hand om inspelning, redigering, och distribution, bara är ute efter att tjäna pengar, och bryr sig inte ett dugg om kreativitet och artisternas vilja.
De anställda på ett skivbolag får av ekonomiska anledningar ofta göra en stor del av arbetet i mixandet av artisters musik. Man ska vara mycket etablerad om man ska slippa undan denna "maktlöshet" som artist. Många menar att detta förstör musiken och hindrar utvecklingen av den, eftersom skivbolagen bara justerar musiken och får den att låta som allting annat (eftersom "allting annat" är det som har sålt tidigare och således, med all säkerhet, kommer att fortsätta sälja).
Ofta blir saker och ting mycket motsägelsefulla när det gäller både musikindustri och media. Radiokanaler, för att ta ett exempel, ringer ofta runt till allmänheten och "provar" ny musik. Kommer den att göra succé? Kommer vi att behålla våra lyssnare om vi spelar denna musik? Påfallande ofta är det så att de konventionella, catchiga poplåtarna blir de som förefaller bäst bland de som får chansen att ha en åsikt. Samtidigt hör man dagligen gnäll om att samma låtar spelas om och om igen på radion, samt att allting låter likadant.
Vad är det vi vill ha som lyssnare? Vi vill bli överraskade, men hur pass stora överraskningar klarar vi av?
Högeligen intressanta frågor, som jag eventuellt kommer att skriva en uppsats om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar