Populärmusikens historia

Populärmusiken under 1900-talet har inneburit ett intressant ämne för historiker att följa. I akademikervärlden är exempelvis en vanligt förekommande debatt den om huruvida musikindustrin (exempelvis skivbolag) generellt sätt bör kallas för "skurkar". Det sägs ofta att de som har hand om inspelning, redigering, och distribution, bara är ute efter att tjäna pengar, och bryr sig inte ett dugg om kreativitet och artisternas vilja.

De anställda på ett skivbolag får av ekonomiska anledningar ofta göra en stor del av arbetet i mixandet av artisters musik. Man ska vara mycket etablerad om man ska slippa undan denna "maktlöshet" som artist. Många menar att detta förstör musiken och hindrar utvecklingen av den, eftersom skivbolagen bara justerar musiken och får den att låta som allting annat (eftersom "allting annat" är det som har sålt tidigare och således, med all säkerhet, kommer att fortsätta sälja).

Ofta blir saker och ting mycket motsägelsefulla när det gäller både musikindustri och media. Radiokanaler, för att ta ett exempel, ringer ofta runt till allmänheten och "provar" ny musik. Kommer den att göra succé? Kommer vi att behålla våra lyssnare om vi spelar denna musik? Påfallande ofta är det så att de konventionella, catchiga poplåtarna blir de som förefaller bäst bland de som får chansen att ha en åsikt. Samtidigt hör man dagligen gnäll om att samma låtar spelas om och om igen på radion, samt att allting låter likadant.

Vad är det vi vill ha som lyssnare? Vi vill bli överraskade, men hur pass stora överraskningar klarar vi av?

Högeligen intressanta frågor, som jag eventuellt kommer att skriva en uppsats om.

Vad innebär det att "studera musik"?

Många har svårt att sätta in sig i vad det innebär att plugga musik. I mitt program, som kommer att ge mig en kandidatexamen i musik (om jag gör ett bra jobb), så får man ta del av många spännande områden inom musiken.

Att plugga musik är mer än att bara sjunga, spela instrument, och läsa tråkig musikteori. Det handlar inte heller bara om att komponera musik eller att lära sig dirigera. Att plugga musik kan handla om mycket annat, och musikvetenskapen är helt enorm.

För att ta några exempel så kan jag bara göra ett handplock från några av mina första kurser. Den allra första heter ”Music and Society” (”Musik och samhälle”), där man diskuterar musik utifrån det faktum att den i många fall är så otroligt nära sammankopplat med det samhälle där den utövas. I många länder, bland annat i Afrika, är musiken så ”nära folket” så att det inte ens finns ett ord för konceptet. Ofta saknas även ord för mer fysiska ting som ”trummor”.  I den här kursen ska vi också diskutera hur musik kan betyda så mycket för oss, och hur vi kan förstå vad meningen med musik egentligen är.

För alla som är intresserade av att läsa musik, men som drar sig på grund av att man inte riktigt ”blir något”: tänk på att man inte ska vara efterklok i förtid. Så länge man gör det man älskar så har man lyckats på något sätt!

Musik finns inte - bara "att musicera"

Jag har börjat försöka ta mig igenom det första stycke musiklitteratur som min treåriga musikutbildning vill att jag ska ta mig igenom. Det rör sig om Christopher Smalls ”Musicking” – ett verk som innefattar en intressant syn på vad konceptet ”musik” egentligen innebär.

Min förra musiklärare gillade att beskriva musik som ”organiserat ljud”. Musik blir således klart och tydligt en sak – något befintligt – något som är. Small utmanar den idén genom att påstå att musik istället inte riktigt alls finns. Musik är inte en sak utan en aktivitet, och ordet musik i sig blir således så abstrakt att man egentligen borde använda ett verb istället – ”musicking” (”att musicera” kanske är den bästa översättningen). ”Musicerande” sätts således i samma kategori som ”löpande” och ”dansande” – det är själva aktiviteten som existerar. Man talar så sällan om ”löp”.

Det ska bli intressant att se hur herr Small underbygger sina påståenden längre fram i boken.

Det moderna biblioteket

Jag kommer från Uppsala – en stad där man hittar två hyfsat stora bibliotek. Dels har vi stadsbiblioteket, och dels universitetsbiblioteket Carolina Rediviva, som är kolossalt stort. Som nybliven musikstudent på Sussex University har jag fått mig en chock, efter att ha sett ställets bibliotek, och insett att alla bibliotek inte måste vara som de jag vant mig vid.

Visserligen har Carolina Rediviva ett par något modernare avdelningar, men är det något som slår mig både när jag kommer in där och när jag kommer in på Uppsala stadsbibliotek, så är det damm. Allt känns så väldigt gammalt – t.ex. lånesystemet där man drar böckerna längs någon sorts medeltidsscanner med bokryggen som måste vara åt rätt håll, och så fungerar det inte vare sig första, andra eller tredje gången. Man provar en annan bok, man ber om hjälp, och allt går så oerhört långsamt. När man går in så måste man lämna in alla sina ägodelar så att man inte kan sno med sig några olånade böcker ut. Jag skaffade mig aldrig ett eget bibliotekskort i Uppsala.

På Sussex bibliotek tar det ungefär 20 sekunder att låna böcker, oavsett om det rör sig om två böcker eller tio. Man drar sitt kort, klickar ett klick på skärmen, lägger ner böckerna under scannern (alla samtidigt), och den listar alla böcker inom fem sekunder utan problem. Ett par till klick – sen är det klart! Inga oscannade (olånade) böcker kan tas ut, eftersom man går igenom ett scanningssystem på utvägen. Man slipper således tömma sin väska på vägen in, lämna något i receptionen, eller över huvud taget vänta någonstans.

Jag är mycket glad över detta, eftersom jag under de senaste åren blivit mycket intresserad av olika former av musiklitteratur.

En framtid som musikstudent

Jag som driver ”Ny musik” har tidigare egentligen bara musicerat och pluggat musik på gymnasienivå. Jag är därför oerhört entusiastisk över att nu få möjligheten att ta det ett steg längre och börja studera musik på universitetsnivå. På Sussex University i Brighton, England, kommer jag att ha en Cambridge-professor som mentor, och jag kommer att undervisas av skickliga kompositörer och musikologister.

Jag är entusiastisk av flera olika anledningar. Dels är kursen skräddarsydd för mig, och innehåller mycket filmmusik, opera, komposition och orkestrering. Jag har börjat inse att det enda av kvalitet jag har producerat som kompositör så här långt i mitt liv (och jag driver ändå ”Komponera.se”!) är melodiska motiv. Jag har fortfarande inte lyckats skapa något som låter riktigt bra. Troligtvis är det mestadels för att jag bara använt notprogram, som inte är ultimata för att skapa bra ljud, men jag har insett hur mycket jag har kvar att lära när det kommer till orkestrering och instrumentation. Förhoppningsvis ska jag få mig en god portion av det under mina tre år i Brighton.

När musiken nu kommer att ta upp all min tid kommer det förhoppningsvis att kunna publiceras lite fler kvalitativa inlägg här på Ny musik. Så håll utkik!