Som sagt, jag är ingen schlager-fantast, men inte heller någon schlager-hatare, och det känns som min plikt att blogga lite om ståhejet eftersom det är så stort. Och också, naturligtvis, eftersom det erbjuds så mycket ny musik.
Eller gör det verkligen det? De flesta jag har tittat på festivalen tillsammans med brukar utbrista i början av varje låt att "den där låten finns det ju tio tusen likadana av redan". Jag håller inte riktigt med, men melodifestivalens kompositörer har en allvarlig tendens att tjata ut ackord-kombinationer och rundgångar så att allting låter ganska lika. Jag måste erkänna att jag själv ibland sitter och drygar mig i soffan genom att sjunga äldre sånger samtidigt som de nya i festivalen spelas, bara för att markera hur snarlikt utformade de är.
Jag var säker inte ensam med att upptäcka att de fyra första tonerna i refrängen till Markoolios ballad "Kärlekssång från mig" var identiska med refrängen i "Can You Feel The Love Tonight" av Elton John (kan ha rört sig om någon tonartsskillnad). Sedan var versen till en annan av lördagens låtar extremt snarlik Sanna Nielsens "Empty Room" från förra året.
Nu borde jag egentligen inte sitta och Besserwissra mig utan vara glad över att det i alla fall finns duktiga låtskrivare i Sverige - jag jobbar ju själv en del på att försöka uppmuntra nytt folk att komma igång med komposition.
Men bara en till...Måns Zelmerlöw framförde sitt bidrag "Hope and Glory" fantastiskt bra, men var det verkligen så smart av låtskrivarna att inför sista refrängen låta Måns, med pompa och ståt, häva sig upp på en hög ton (kan ha varit ett A), för att sedan tvingas ner vad jag har för mig var en hel kvart, till första tonen i refrängen. Det kändes som ett äkta Anti-klimax där, men det kanske ingen tänkte på?
Läs även andra bloggares åsikter om melodifestivalen 2009, schlager, måns zelmerlöw, markoolio, ny musik, elton john, empty room, hope and glory, sanna nielsen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar