För vissa är melodifestivalen ett måste varje år. För vissa är det bland det töntigaste som finns. Många gillar tillställningen men skulle aldrig erkänna detta. Själv har jag inga principer vad gäller olika genrer och artister inom musiken, förutom den att jag accepterar vad som helst bara det är melodiskt snyggt konstruerat. Som 90-talist har jag därför inga problem med att lyssna på bra 80-talslåtar eller ännu äldre - och stå för det.
Varför jag började hävda mig själv som en annan högt-i-vädret-näsad fåne i detta inlägg vet jag inte. Nu går vi vidare till finalen i Melodifestivalen 2009.
I familjen är tydligen "Emilia" favoriten. Jag missade tyvärr nästan hela hennes låt då jag under första deltävlingen blev tvungen att lämna huset ett tag. Måns Zelmerlöw ses som favorit i media, men jag tycker refrängen är för låg i tonhöjd och inte tillräckligt häpnadsväckande. EMD's musikalnummer går väl aldrig hem i Europa, och Caroline Af Ugglas är jag alldeles för rädd för. Kanske skulle Sverige vinna på att skicka sockersöta Molly Sandén till Moskva och prova en ballad för en gångs skull?
Vi får se imorgon kväll.
Läs även andra bloggares åsikter om final, melodifestivalen, musiken, emilia, måns zelmerlöw, emd, molly sanden
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar