Det moderna biblioteket

Jag kommer från Uppsala – en stad där man hittar två hyfsat stora bibliotek. Dels har vi stadsbiblioteket, och dels universitetsbiblioteket Carolina Rediviva, som är kolossalt stort. Som nybliven musikstudent på Sussex University har jag fått mig en chock, efter att ha sett ställets bibliotek, och insett att alla bibliotek inte måste vara som de jag vant mig vid.

Visserligen har Carolina Rediviva ett par något modernare avdelningar, men är det något som slår mig både när jag kommer in där och när jag kommer in på Uppsala stadsbibliotek, så är det damm. Allt känns så väldigt gammalt – t.ex. lånesystemet där man drar böckerna längs någon sorts medeltidsscanner med bokryggen som måste vara åt rätt håll, och så fungerar det inte vare sig första, andra eller tredje gången. Man provar en annan bok, man ber om hjälp, och allt går så oerhört långsamt. När man går in så måste man lämna in alla sina ägodelar så att man inte kan sno med sig några olånade böcker ut. Jag skaffade mig aldrig ett eget bibliotekskort i Uppsala.

På Sussex bibliotek tar det ungefär 20 sekunder att låna böcker, oavsett om det rör sig om två böcker eller tio. Man drar sitt kort, klickar ett klick på skärmen, lägger ner böckerna under scannern (alla samtidigt), och den listar alla böcker inom fem sekunder utan problem. Ett par till klick – sen är det klart! Inga oscannade (olånade) böcker kan tas ut, eftersom man går igenom ett scanningssystem på utvägen. Man slipper således tömma sin väska på vägen in, lämna något i receptionen, eller över huvud taget vänta någonstans.

Jag är mycket glad över detta, eftersom jag under de senaste åren blivit mycket intresserad av olika former av musiklitteratur.