Stolthet som musiker halvt förlorad

Innan lovet hade jag ett litet musikprov i skolan där våra kunskaper om notlängd och pauser testades. När jag gjort klart det kändes det fullkomligt otänkbart att jag skulle ha gjort några misstag, men ack och ve. När jag skrev en sextondelsnot lyckades jag sätta "vimplarna" på fel sida och fick därför ett halvt poängs avdrag.

Musikteori är någonting som är väldigt användbart, och kunskap i ämnet kan man vara lite stolt över eftersom inte alla behärskar konsten att t.ex. skilja på ett dur och ett mollackord.

Läs även andra bloggares åsikter om musikteori, skolan, mollackord, musiker

Magnifika Monteverdi - klassig klassisk musik

Modern musik får vi tala om en annan dag. Idag har jag fått chansen att sjunga Monteverdis fantastiska Mariavesper, vilket är makalöst även om jag inte har någon vidare talang när det gäller att sjunga.

Stycket fyller 400 år nästa år och ska framföras i Uppsala Domkyrka den 31 mars 2009. Läs mer här. Vad som är ännu äldre är tiden innan medeltiden, vilken jag har prov på i historia på fredag. 10 sidor fullspäckade med datorskriven information ska jag ha matat in i hjärnan innan dess.

Läs även andra bloggares åsikter om monteverdi, Klassisk musik, mariavesper, talang, Sjunga, uppsala domkyrka, uppsala, medeltiden

Ljuva 80-tal i Spotify-hörlurarna

Jag är född på 1990-talet och borde inte gilla 80-talsmusik så mycket som jag gör. Men det är inget jag rår för, varför jag nu sitter och lyssnar på "Forever Young" och "Maneater". I allmänhet brukar jag faktiskt gilla musiken från 1960-80 bättre än den från 1990-2000 talet, vilket kanske inte borde ha sagts med tanke på bloggens namn.

Men ensam är jag inte. Mamma Mia the Musical består ju bara av gamla ABBA-låtar från 70-talet och ändå älskas den av alla, inte bara ur den äldre generationen. Man måste inte vara lika mycket i tiden nu för tiden.

Läs även andra bloggares åsikter om spotify, forever young, maneater, 80-tal, abba, mamma mia, 2000-talet, 70-talet

Clockwork Orange och inlägg nummer tresiffrigt

Inlägg nummer 100 kommer att handla, liksom så många andra, om filmmusik. Igår kväll var det "A Clockwork Orange" från 1971 som gällde. Filmen är fullspäckad med klassisk musik à la Ludwig Van Beethoven. Det blev nästan lite för mycket av det goda, jag kände rentav att musiken missbrukades lite.

Beethovens musik fick tjäna som bakgrund till det tjusiga våldet och det kalla, känslolösa och intensiva "in and out" med skrikande nakna damer. Jag kan förstå i vilket syfte musiken används i sammanhanget, men i övrigt kändes det inte alls anpassat. För mycket prat i mäktiga, viktiga musik-partier störde jag mig särskilt på.

Det fanns definitivt ingen kompositör till filmen, men en redigerare som egentligen slapp göra särskilt mycket i Stanley Kubricks klassiker.

Läs även andra bloggares åsikter om a clockwork orange, Filmmusik, ludwig van beethoven, beethoven, stanley kubrick

BWO's bidrag rinner ut i Sandén

Okej, nu ber jag alla bloggläsare om ursäkt för rubrikens töntiga och på all sätt värdelösa ordvits. Har sett på Melodifestivalen 2009 deltävling nummer 3, fullspäckad av ny musik av olika slag och tonart - och BWO gick inte vidare till final!

Istället valde svenska folket att skicka vidare fröken Molly Sandén, som sjöng ballad av Bobby Ljunggren, Marcos Ubeda och Pling Forsman. Med snabb matte räknar jag ut att Molly är född 1992, vilket gör henne ännu yngre än jag, och jag har inte ens varit med i festival-ståhejet ännu! Vad ska det bli av mig?

Här följer skribentens teori om varför Molly gick direkt till Globen:

- Molly är ung
- Molly är glad
- Bobby är söt

Och sen var låten fri från överraskningar, och schlager-fantaster hatar överraskningar. Inför varje ackord-byte kan de som mest tänka oss två alternativ. Överraskas de då av ett oväntat ackord blir de rädda och gömmer sig bakom soffan. Sen kan ju Molly sjunga, vilket också tenderar vara ett plus.

Tack för idag

Läs även andra bloggares åsikter om bwo, molly sanden, molly, melodifestivalen 2009, ny musik, globen, pling forsman, sjunga

Då musiken får ta över...halvt

Sleepers blev kvällens långfilm, således har jag en rykande färsk rapport om filmmusik att högtidligt leverera. I en riktigt bra film noterar jag en frekvent använd teknik då personernas röster sänks i volym, vilket gör stråkarna till tillfälliga dominanter.

Detta används ofta inom filmmusiken - just det att inte bara låta musiken crescendera utan också lägga ett elegant diminuendo på rösterna. Mycket effektfullt, och harmonierna var inte så dumma de heller. Jag väntar med spänning på Oscarsgalan på söndag - kategorierna bästa soundtrack samt bästa orginalsång intresserar mig naturligtvis särskilt mycket.

Läs även andra bloggares åsikter om Filmmusik, sleepers, långfilm, oscarsgalan, soundtrack, orginalsång

Musiken flödar i romantiska Gävle

Nej. Om det var något jag inte fick med mig av min tågresa till Gävle idag så var det musik. Spelades det ens någon bra musik på caféerna - jag minns faktiskt inte, vilket torde innebära att nej, det gjorde det inte.

Däremot handlade jag kläder för dubbelt så mycket pengar som jag planerat. En pengaslukande, iskall håla, det är vad det är. Jag fick trösta mig med Spotify när jag kom hem - och med musiken från den irländska långfilmen Once, som jag nyligen såg. En äkta budgetfilm som gjort enorm succé och vinsten är vid det här laget ca 150 gånger större än utgifterna för produktionen. Och filmmusiken är inte dum alls.

Läs även andra bloggares åsikter om Filmmusik, gävle, bra musik, spotify, once, musiken